Livet som sjuksköterska.

Hej. Jag jobbar som sjuksköterska sedan några år tillbaka och tänkte berätta hur det är.

Första gången jag blev utbränd var efter 3 år i yrket när jag jobbade på en vårdcentral som var gravt dysfunktionell. Jag ville inte lämna ett sjunkande skepp, utan tänkte att om jag bara står ut så kanske saker kommer på rätt köl igen. Men det gjorde det aldrig. Saker fortsatte bara gå åt helvete, jag var tvungen att göra 3 sjuksköterskors jobb, ta bra mycket mer ansvar än vad som kan förväntas av mig, och blev utskälld av frustrerade patienter dagarna i ända som talade om vilket uselt jobb vi gjorde. Jag gick till företagshälsovården pga mitt mående, men de var inte till så stor hjälp. Jag valde att sjukskriva mig själv genom att säga upp mig och ta en rejäl semester, och därefter endast jobba på timmar under 6 månader.

Nu jobbar jag på sjukhus och trivs i stora drag bra med arbetsplatsen. Men arbetsgivaren vill skala upp antalet vårdplatser utan att öka bemanningen. Samtidigt så är det tydligen någon sorts självklarhet att vi under sommaren ska jobba fler helgpass/månad än normalt sett, ha fler patienter än normalt, gärna jobba några nätter/månad, och sälja våra semestrar till regionen. Eftersom jag jobbar 80% får jag inte övertid för att jobba extra (vanlig timpenning upp till 100%), och om jag ställer upp på att hoppa in på ett nattpass så måste jag ta från min egen kompledighet för att kompa ut de dagpass som jag egentligen var planerad för. Min löneutveckling de senaste åren är obefintlig, jag har exakt samma lön nu som för 3 år sedan. Detta sänker naturligtvis min kreditvärdighet och gör det svårt att köpa bostad, jag får inte tillräckligt stort lån och kan inte heller spara till handpenning i samma utsträckning.

Och ändå så undrar man varför det är brist på sjuksköterskor??? På vilken annan arbetsplats händer sånt här?

EDIT: Jag har bytt jobb nästan varje år som sjuksköterska. Jag har jobbat på sjukhus, vårdcentral, hemsjukvård, privat bemanning, privat vaccinationsmottagning, jourcentral, olika regioner osv. Så säg inte att jag inte testat olika arbetsplatser.... Jag har värnat om mina rättigheter och sagt ifrån till chefer. När de inte lyssnat har jag sagt upp mig. Problemet är att jag måste flytta till andra delar av Sverige för att kunna löneförhandla. Så fort man tar ett jobb i en region så är man bunden till den lönen. Att prata med HR är som att prata med en vägg, och cheferna kan inte löneförhandla utan att det går via HR. Att leva ett nomadliv är inte ett alternativ.

Mitt enda alternativ kvar är att omskola mig till ett annat yrke, och bidra till den onda spiralen i vården där arbetsplatserna blir mindre och mindre attraktiva. På vilket sätt gynnar det samhället att ännu fler sjuksköterskor lämnar yrket?